Historik

Under havets yta

För drygt 2 000 år sedan stod Östersjöns vatten omkring 10 meter över det område där huvuddelen av det nuvarande Valdemarsvik ligger. Gryts socken var en skärgård och de flesta av de öar som nu gör skärgården så uppskattad låg under havets yta. Landet höjde sig alltmer och vattnet drog sig tillbaka, för att i slutet av järnåldern (Vikingatidens slut) nå tre meter högre än idag. Marken blev odlingsbar och vår nuvarande skärgård fick snart en bofast befolkning.

Byn Wammar

Byn Wagmare låg norr om nuvarande tätorten Valdemarsvik och anses vara ursprunget för vidare utveckling i trakten. Ortsnamnet nämns i ett pergamentbrev från Borkhults arkiv år 1383. På 1500-talet hade namnet förändrats till Wammar. Viken nedanför byn Wammar kom att benämnas Vammarsviken. Ett namn som sedermera omvandlades till just Valdemarsvik och Valdemarsviken.

Skärgård med historia

Gryts och Tjusts skärgårdar har det skrivits mycket om. Deras historia är ofta blodig och tragisk. Där har skepp förlist i storm, vikingar har seglat och försvarat sin bygd mot inkräktare. I Barösund, Gryts skärgård, möttes enligt sägen svenske konungen Anund Jacob och norske konungen Olof den helige omkring 1027 efter slaget vid Helgeån. I samma sund landsteg konung Sigismund från Polen med sina 27 skepp med ungerska, tyska och skotska soldater när han skulle ta upp kampen mot sin upproriske farbror Hertig Karl 1598. Kvarlevorna efter Gustaf II Adolf lastades om vid Barösund från ett större till ett mindre skepp på väg till Stockholm våren 1633.

Kung Karl Knutsson Bonde

Slottet Fogelvik utmed Valdemarsvikens södra strand nämns första gången 1344 och har en rik historia med bl.a. Kung Karl Knutsson Bonde på 1400-talet, följd av släkterna Gyllenstjärna och Horn under nära 300 år. Det brändes ned under Dackefejden år 1542. Det nuvarande slottet stod klart 1795 och är beläget knappa två kilometer norr om det gamla slottets plats. Karl Knutsson Bonde, eller Karl VIII, som han hette som kung, skaldade i sin rimkrönika (dåtidens ”blogg”):

”Medan jag var herre till Fogelvik
var jag både mäktig och rik.
Sedan jag blev konung i Svea och Göta land
vart jag en arm och olyckelig man”.

Industrialismen

Den nya tiden med industrialismen gjorde sitt intåg även i Valdemarsvik. Valdemarsvik utvecklade sig snart till en handelshamn och vid hamnen uppstod en marknadsplats redan under 1630-talet. I mitten av 1800-talet fick Valdemarsvik sin första industri – ett kopparverk vid Vammarsmålaån. Kopparmalmen bröt man på Fångö i Gryts skärgård. När kopparverket i Valdemarsvik lades ner på 1870-talet utvecklades i stället ett av de många små garverierna till ett storföretag. Lundbergs läderfabrik blev samhällets kärna med sina 600 anställda. Därför var det ett hårt slag för Valdemarsvik år 1960 då nedläggningen var ett faktum. Nedläggningen orsakades bl.a. av att skor började tillverkas av annat material än läder samt att man började importera billiga skor. Valdemarsvik reste sig dock och idag är det verkstadsmekanisk industri, turism och servicenäringen som dominerar.

Visste du det?

  • Sjöfarten löper som en röd tråd genom samhällets historia. Mellan åren 1868 – 1947 pågick passagerartrafik med ångbåtar. Direkta förbindelser med bl.a. Västervik, Norrköping och Stockholm flera gånger i veckan. Fraktfarten var också betydande, med transporter till och från Lundbergs Läderfabrik och Gusums Bruk. År 1931 anlände t.ex. 272 fartyg från utländska hamnar.
  • Vår lilla ort var tidig med telegraf. Redan 1872, flera år före en del större städer kunde vi skryta med denna nymodighet.
  • År 1897 var Valdemarsvik världens telefontätaste samhälle. Här gick det 13 personer per telefon. Två var staden South Haven i USA med 16 och trea Stockholm med 20.
  • Mellan 1906 och 1966 fanns en smalspårig järnväg till Norrköping.
  • År 1917 fick Valdemarsvik elektrisk gatubelysning.
  • Den nära två mil långa Valdemarsviken är en sprickdal. Dessutom har den en uppgrundning ungefär halvvägs ut till havet, vilket gör att den därmed uppfyller de ”geologiska kraven” på att vara en fjord. Den enda fjorden på svenska ostkusten.