Sarah Åkerblom – Återvändaren

• Lyssna
• Skriv ut

Sarah växte upp på Snäckevarp med djur och natur. Efter en svängom ute i världen flyttade hon tillbaka till Valdemarsvik igen.

Sarah – berätta om din bakgrund.
Jag är uppväxt på Snäckevarp i Gryt och vi har alltid haft fritidshus på Häradskär. Jag gick på Gryts skola, när den fanns, till årskurs 3 när mina föräldrar skiljde sig. Då flyttade jag med min mor in till Norrköping där jag gick resterande tid i skolan upp till gymnasiet. Min far har alltid bott kvar i Gryt och fritidshuset på ”Skäret” har vi kvar – så bandet hit har aldrig klippts, även om jag under unga år varit en rastlös själ som flyttat lite hit och dit, både utomlands och inom Sverige då jag pluggat och jobbat inom besöksnäringen.

Som ung inser man inte att det inte är alla förunnat att växa upp så tryggt och i en så vacker miljö som jag fick här i skärgården. Min mor drev turridning med islandshästar och min far har alltid intresserat sig för havet och friluftslivet – det är intressen som jag fått med mig och som finns kvar.

Varför byta staden mot landet?
När jag fick mitt första barn bodde jag och min sambo som då veckopendlade, i en liten tvåa i Linköping. Det var inte kul. Jag ville bara ut och tänkte att livet inte kunde se ut sådär, med dyra lån på en liten liten låda med massor av grannar som man ändå inte känner. När jag ville ut i skogen och gav mig ut i Tinnerö Eklandskap var det lika mycket folk där som inne på Storgatan i stan.

Vi bestämde oss för att köpa ett fritidshus, ett litet torp med tillhörande lada. Tanken var inte att flytta hit permanent men när vi väl var på plats fanns ingen återvändo. Vi trivdes och sålde allt i Linköping. Nu bor vi här med två barn, en katt, två minigrisar och tretton höns. Vi känner våra grannar och det är nästan mer socialt att bo här än i stan, trots att det är glesare mellan människorna.

Hur blev det med jobb?
Min sambo sa upp sig från sitt jobb och startade egen byggfirma. För mig dök ett jobb på kommunen upp. Ett bra jobb, tyckte jag.

Jag hade föreställningen att det inte fanns några jobb i Valdemarsvik och att jag därför aldrig skulle kunna bosätta mig här permanent – men jag hade fel. Det råder brist på arbetskraft inom flera branscher och nu kan man dessutom bo här och jobba på distans mot annan ort. Det är framtiden; att kunna bo på en vacker plats som man aktivt valt själv och ändå ha hela världen som arbetsplats.