Valdemarsviks kommuns logotyp
Du är här: Turism / Se och göra / Sevärdheter och utflykter

Sevärdheter och utflykter

Här kommer ett litet smakprov på platser som du lätt tar dig till med bil, cykel eller till fots. Några av dem ligger visserligen strax utanför kommungränsen, men är väl värda ett besök. Turistbyrån på Storgatan 16 i Valdemarsvik hjälper dig gärna med flera tips.

Tryserums kyrka 

Tryserums kyrka nyuppfördes på sin nuvarande plats i "Snällebo boskapshage" år 1785 på initiativ av socknens patronus greve Gustaf Horn på Fogelvik, efter hårda stridigheter om byggnadsplats. Arkitekt var den gustavianska tidens kanske mest framstående, nämligen hovintendenten Jean Eric Rehn. Kykobyggnaden utgöres i öster av det Gyllenstiernska-Hornska gravkoret, som bl a innehåller kvarlevorna av frihetstidens främste stadsman, Arvid Bernhard Horn (1664-1742). Sydost om kyrkan nedanför landsvägen ligger ännu ett av de gamla kyrkstallarna bevarat. Till miljön hör också gamla folkskolan och fattigstugan uppförda vid 1800-talets mitt. Den senare inrymmer numera Tryserums hembygdsgård.

 Fornborg vid Hageby 

På ett berg vid norra spetsen av sjön Rånen ligger en fornborg av en typ som är vanlig i Tjustbygden, men som är den enda i Valdemarsviks kommun. Fornborgarna förmodas vara tillflyktsborgar, försvarsanläggningar från romersk folkvandringstid (ca 600 e Kr), som var en orolig tid. Men fynd i utgrävda borgar antyder också i vissa fall ett mer permanent och fredligt nyttjande. Man byggde borgarna på branta berg som naturligt var svårforcerade och kompletterade med stenmur, som troligen var försedda med en träpalissad.

Gravfält vid Stjärneberg

Ca 300 m öster om Stjärnebergs gård ligger ett stort dekorativt gravfält från den yngre järnåldern med ett 60-tal gravar, innehållande bl a högar, treuddar och domarringar. Stjärneberg var ursprungligen en stor by som hette Löt ( Löt = betesmark) innan bönderna avhystes på 1630-talet och gården blev säteri för släkten Gyllenstierna. Gravfältets lägen intill bebyggelsen gör det till ett typiskt s k bygravfält och visar på kontinuitet för byn/gården under mer än ett årtusende. Löt kan mycket väl vara modergård för det längre ut belägna och senare tack vare landhöjningen bebyggda Fogelvik riddareborg.

Fogelviks borgruin

Två kilometer söder om nuvarande Fogelvik och nära vägen mot Kvädö ligger ruinerna efter den medeltida riddarborgen Fogelvik, som omtalas som "Fogelviks torn" 1419. Lämningar finns efter borgens fasta hus, ett stentorn som varit uppfört till tre eller fyra våningars höjd, samt grunder efter enklare träbyggnader, källare och en i sluttningen ingrävd, skyddad hamn. Hela anläggningen var på den tiden omfluten av saltsjön och en grävd vallgrav. På andra sidan vallgraven låg troligen en trädgård och diverse ekonomibyggnader. På 1400-talet residerade här bl a Karl Knutsson Bonde, konung tre gånger under den tid Sverige fortfarande var ett valrike. På äldre dagar drömmer han sig tillbaka på sin unika levnadsbana, enligt den bekanta krönikestrofen på följande sätt:
Medan jag var herre till Fogelvik
var jag både mäktig och rik
men sedan jag blev konung i Svea och Göta land
var jag en arm och olyckelig man.
År 1542 brändes borgen ner till grunden av Dackes folk. Eventuellt byggdes den upp igen på samma ställe, eller flyttades redan då till sin nuvarande plats. Strax söder om borgruinen och bäcken utmed Kvädövägen finns en vacker och ovanlig eneskog intill den betade strandängen med rikt fågelliv.

Skeppsgården och Östra Eds K:a 

Skeppsgården är som namnet antyder en gammal lastage- och handelsplats. Den vid skolan belägna s k Skeppsgårdsvillan uppfördes 1908-10 av bankdirektör K A Wallenberg och har sedermera bl a tjänstgjort som prästgård. Öster om Edsviken ligger Ö Eds kyrka. Ö Ed har tidigare utgjort en del av Eds socken men 1607 fick befolkningen i östra delen av Eds socken sitt första egna lilla träkapell. På 1700-talet ansågs detta lilla kapell för litet och för dåligt och ersattes av en större kyrka uppförd i tegel som stod färdig 1785. Denna kyrka brann ner 1958, och i den nuvarande som stod färdig 1960 har man till viss del utnyttjat de gamla kyrkomurarna. Kyrkans tornspira är krönt med en lotskutter, en symbol för skärgårdsförsamlingen, men också en symbol för kyrkans uppgift att lotsa på färden över tidens hav. I direkt anslutning till kyrkan ligger Åsviks herrgård omgiven av park och tuktade betesmarker med ovanligt grova och vackra ekar. Herrgårdsbyggnaden är uppförd på 1830-talet och godset har idag en av länets största mjölkkobesättningar.

Ravenäs ryggåsstuga

På Ravenäs som är arrendegård under Forsby egendom kvarstår den gamla mangårdsbyggnaden, som egentligen utgöres av två enkelstugor med gavel mot gavel och förenade under gemensamt tak och troligen uppförda i mitten av 1700-talet. På det gamla gårdstunet i vinkel mot den gamla ryggåsstugan kvarstår också en timrad bod från ungefär samma tid. Byggnaderna är ovanligt intakta och välbevarade både till sitt inre och yttre och de är förklarade som byggnadsminne.

Vindommen

Vindommen är en 15 km² stor, djupt flikig sjö med många mils omkrets. Det framkommer också i den gamla sägnen som i en version berättar om de två männen som för länge sedan slog vad om vem som skulle komma fram först, den som skulle gå sjön runt eller den som skulle gå till Stockholm fram och tillbaka. Den som skulle gå till Stockholm vann vadet - den som skulle gå Vindommen runt kom aldrig tillbaka. Vindommen erbjuder traktens största fiskekortvatten med bl a god tillgång på gös. Fiskgjuse, häger och lom häckar vid sjön. Vid västra delarna av sjön vid Hannäs förekommer en art av ätlig groda som är mycket sällsynt.

Bebyggelselämningar vid Boda 

I en ekbacke med grov hassel och rik örtflora mellan gamla landsvägen och Vindommen finns lämningar efter en stor medeltida by, Boda, som ödelades i samband med digerdöden i mitten av 1300-talet. Enligt traditionen var det några pigor i denna by, som var de första i socknen som drabbades av pesten eller digerdöden och svarta döden som den också kallades. Det skulle ha varit ett Herrens straff. Prosten J H Sivers har beskrivit detta i målande ordalag. 

Gamla Kungsvägen

 På sträckan mellan Skedshult-Gusum kan man finna den gamla riks- eller kungsvägen Stockholm-Kalmar med medeltida sträckning intakt. Milstolpar i huggen kalksten från 1700-talet fanns uppsatt varje 1/4 mil och de flesta finns kvar. Utmed vägen på lämpliga avstånd låg skjutshåll, gästgiverigårdar som Skedshult, Knappekulla och Åby. Särskilt avsatta gästgiverigårdar mot skattereducering för bönderna har sitt ursprung i 1600-talet. Mellan Öjelsbo gård och Knappekulla by går vägen i en lång och brant backe, Ropställsbacken. Namnet förklaras av att man därifrån brukade ropa över sjön till Porsnäs, för att därifrån få hjälp med dragare att ta sig över backen. Knappekulla har gjorts namnkunnigt genom att byn har fått låna sitt namn till huvudpersonerna "Knappekulla ros" och "Knappekulla korp" i August Blanche´s roman Banditen (1848).

Tryserums kyrkoruin och Loboklint

På en gruskulle vid Kyrksjön ligger ruinen efter Tryserums gamla kyrka, troligen uppförd på 1200-talet och ödelagd efter 1785, då den nya stora kyrkan i östra delen av socknen stod färdig. Nedanför ruinen ligger Tryserums gamla prästgård, med huvudbyggnaden uppförd på 1830-talet och flyglar uppförda på 1700-talet. Den norra av flygelbyggnaderna lär enligt traditionen ha uppförts av prosten Henric Jacob Sivers, för att inhysa hans stora samling av böcker och antikviteter. Sivers var en mäkta lärd herre, forskare, författare, kunnig läkare och apotekare. Han var dessutom far till Nils Henric Siversd, adlad Liljensparre och beryktad och fruktad som bl a polismästare i Stockholm och odödliggjord genom att han snabbt lyckades gripa gärningsmannen till mordet på Gustav III. Byggnaden innehåller idag Hembygdsföreningens samlingar. Strax norr om kyrkoruinen ligger en s k jättesten som en jätte skall ha kastat mot kyrkan från sitt tillhåll vid Loboklint då han inte tålde att höra kyrkklockorna. Loboklint vid Kyrksjöns västra sida är en utmärkt utsiktspunkt, där man kan blicka ut vida över socknen. Hänfördes av utsikten från klintens hjässa gjorde också författare K G Ossiannilsson (född 1875) när han var och friade hos prosten Arnmans dotter i prästgården. I sin dikt, På Lobo Klint, ingående i samlingen Hjärtat sjunger, skaldar han om utsiken från Lobo Klint.

Ruin efter Skårsjö masugn 

Skårsjö frälse och skattegård med järngruva hörde under senare delen av 1600- och under 1700-talet till Eds bruk. År 1757 anlades en liten masugn vid bäcken som kommer från Kvarnsjön, för att förädla malmen från Skårsjö med flera gruvor. Masugnen var i drift till omkring år 1800. Sydöstra delen av Östergötland och Tjustbygden var under 1600- till 1800-talet en viktig bergsbygd med flera betydelsefulla kopparverk, mässings- och järnbruk, t ex Åtvidaberg, Borkhult, Gusum, Ed, Överum och Ankarsrum. Det stora behovet av träkol till bruken gav skogsbönderna arbetstillfällen och möjlighet till penninginkomster och bidrog i hög grad till ökad levnadsstandard bland skogsbönderna och gav starka inpulser för hela bygdens utveckling.

Skrickerums gruva

Skrickerums gruva ligger i en bergssluttning ca 1 km norr om Övre Skrickerums by. Gruvan upptogs 1779 av ägarna till Åtvidabergs gruvor och kopparverk och drevs som koppargruva till 1784. På 1820-talet upptogs brytningen igen men lades ånyo ner efter några år. Åren 1898-99 bearbetades den igen, men denna gång för de sällsynta selenmineraler som J J Berzelius hade konstaterat vid Skrickerums gruva omkring 1820 och som han kallade eukarit och selenkoppar (berzelianit). I ett tredje selenmineral lyckades E A Nordenskjöld 1866 påvisa det nyupptäckta grundämnet thallium. Även andra ovanliga mineraler är kända från Skrickerumsgruvan, vilket gör den mycket intressant ur geologisk synpunkt.

Varggrop vid Fallingebergssjön

Ca 100 meter söder om Fallingebergssjön ligger dold i tät granskog lämningar efter en gammal varggrop. Vargarna var en svår plåga i dessa trakter i början av 1800-talet och man organiserade stora vargskall där flera socknar slog sig samman och gick man ur huse.Vargnät, varglappar och varggröpper var olika hjälpmedel som ett led i att effektivt kunna utrota det hatade djuret.

Guldvagnskleven

Vid Fallingebergsviken av sjön Yxningen finner man i det branta berget som stupar ner i sjön, en intressant geologisk formation, som i alla tider intresserat människorna och satt fantasin i rörelse. Den s k Guldvagnskleven ingår bl a i sägnen om jättarna som bodde vid Yxningen och som skulle göra var sitt storverk. En av jättarna skulle gräva ett avlopp från sjön söder ut via Sävsjön, den andre skulle gräva ett avlopp öster ut via Strolången och den tredje jätten skulle bygga en stenbro över sjön vid Hästenäs till Långserumssidan. Som belöning satte man gemensamt upp en stor guldvagn på berget vid Fallingebergsviken. Den som blev först färdig med sitt arbete skulle erhålla guldvagnen och som ett tecken på att arbetet var avslutat skulle han kasta upp sin spade i luften. Den som grävde åt Gusum, det nuvarande avloppet, blev först färdig och kastade upp sin spade som avtalat var. Men då blev den jätte som grävde vid Fallingeberg så uppretad och avundsjuk att han sprang upp på berget och petade ner vagnen i Yxningens djupa vatten och det var då "gatan" i berget uppstod. Många mer eller mindre lyckade försök att bärga den värdefulla guldvagnen har under åren gjorts. Flera har varit nära att lyckas, men av olika anledningar har den glidit ner i Yxningens hemlighetsfulla vatten igen. Men ibland kommer guldvagnen upp till ytan och visar sig för den som vill se, glänser och glimmar och lockar med rikedom och lycka.

Yxningen 

Den stora sjön Yxningen har en rik och intressant insjöskärgård och sjön är på sina ställen mycket djup, över 80 meter. Den är förhållandevis näringsfattig och har utomordentlig vattenkvalité. Yxningen är vattentäkt för tätorterna  Gusum, Ringarum och Valdemarsvik. Sjön innehåller flera postglaciala reliker, t ex fiskarten hornsimpa och pungräka. Fiskgjuse, bivråk, lärkfalk, häger och eventuellt uv häckar runt sjön. Yxningens branta stränder och de stora nivåskillnaderna ger förutsättningar för ett flertal utomordentliga utsiktspunkter med hänförande utsikt över sjön och det vildmarksliknande landskapet.

Kungssten 

Utmed landsvägen mellan Frörum och Bråta står en minnessten, den s k kungsstenen, som berättar om ett besök som Gustaf III avlade vid Gusum 1775 på sin resa till Karlskrona. Stenen har följande inskription: "Gloria Supremo, År 1775, Den 26 sept, Då resan till; Carlskrona Bär, Kong Gustaf, Tredie, Spisar här, på Gusums, och dess, Gustafs Parck, som ristar sten, för, Wår monark, underdånigast, af, Gustaf Spaldencreuts".

Ringarums kyrka

Ringarum är till ytan en av Östergötlands största socknar och har varit förhållandevis folkrik. Socknens gamla administrativa centrum med kyrka, prästgård, skola och sokenstuga ligger på en flack höjd mitt på "Ringarume Balj" och omgivet av ett förhållandevis öppet, bördigt och tidigt uppodlat slättland. Kyrkan är uppförd i gustaviansk stil under 1700-talets slut och den norr därom belägna stora gulmålade prästgården är uppförd under samma tid. I kyrkans vapenhus förvaras traktens enda kända och bevarade runsten, den s k Ringstenen med inskriften: "Sven och Svenald reste denna sten efter sin fader". Stenen har ursprungligen stått utmed en förmodad stenbro, som var lagd över det sanka området vid bäcken mellan Norrby och Sörby, och nedanför Kapellbacken som enligt tradition skall ha varit plats för Ringarums första enkla träkyrka.

Ken 

Sjön Ken (Tjen) är med dess säregna namn och branta och otillgängliga stränder förknippad med många sägner och övernaturliga ting. Vid dess norra ände ligger gården Risebo. Där bodde en gång i tiden en bonde som skall ha hetat Magnus. Det skall ha varit en ryslig karl. Hans son brukade berätta hur fadern för att tukta honom bl a brukade hålla honom under vattnet långa stunder. En julnatt skulle Magnus som sed var rida till Ringarums kyrka. På ridvägen vid Myrtorpet kom han fram till ett tvärbrant berg, som han tyckte öpnnade sig och någon kom ut med en butelj och glas och bjöd honom dricka. Det blev en gata rakt in i berget. Han red in där och smakade på bergfolkets dryckjom.

Utsiktsberg och kulturlandskap vid Strolången 

Från berget vid sydöstra sidan av Strolången har man en hänförande utsikt över landskapet, det bördiga slättlandet kring kyrkan-"Baljen" och de hävdade, fågelrika strandängarna runt sjöns sydspets. I de likaså hävdade betesmarkerna på västsluttningen upp mot Forsum växer vackra bestånd av ek, alm och hassel. Undervegetationen består av en rik örtflora och landsnäckfauna.

Börrums kyrka och säteri 

Börrums lilla vackra kyrka med tilhörande klockstapel uppfördes 1718 då socknen bildades genom avsöndring från Mogata socken. Strax öster om kyrkan ligger Börrums säteri, med huvudbyggnad i 1 ½ plan och brant sadeltak, troligen uppförd i början av 1700-talet.

Korsnäs, S:t Anna gamla prästgård 

 Korsnäs användes fram till mitten av 1940-talet som S:t Anna prästgård. Den gamla mangårdsbyggnaden kvarstår som flygel till den större herrgårdsliknande huvudbyggnaden som uppfördes av prästen Brunius 1745 och har en karolinsk prägel, med en antydan till säteritak med avvalmade gavelspetsar.Under prosten Brauners tid, vid 1700-talets slut, förföll byggnaden. En samtida skriver, sannolikt med en viss överdrift: "I den så kallade salen i Corps de logibyggnaden vore stundom kor och kalvar herbergerade, medan Adjuncten i sitt bredvid liggande rum ej hade bättre tak öfver hufvudet, än att han vid regnväder måste krypa upp i spisen". Det var i prosten Brauner som Lena Ekblom, beryktad som Predikar-Lena, hade en själasörjare och vän. Förutom de välbevarade bostadshusen och parken finns flera märkliga uthus bevarade, både från den äldre och yngre prästgårdsanläggningen. Miljön är synnerligen helgjuten och väl underhållen och är förklarad som byggnadsminne. Vid Korsnäs flyter Passdalsån ut i Östersjön. Ån är en viktig lekplats för havsöringen

Jättens sits, Norrum

Mellan Häljelöt och Norrum, alldeles vid vägkanten, finns en i berget under istiden bildad formation, som i folktradition har sin egen historia: En jätte skall ha åkt kana utför berget och blivit sittande i den stora sits, som är tydligt formad i berget. Och det skall ha varit för mycket länge sedan "på den tiden bergen var mjuke".

Bronsåldersrösen vid Dala

Öster om Dala gård på en udde och ute på en holme finns det åtta bronsåldersrösen och en skeppssättning, av en för Östergötlands kustland ovanligt slag. Två av rösena är mycket stora och med sina dominerande krönlägen vid kanten av havet mycket monumentala. 

Gryts kyrkby 

Enligt Broccmans beskrivning över Östergötland på 1700-talet, skall det ha varit vid Barösund utanför Gryt, som den svenske konungen Amund Olofsson och den norske konungen Olof den helige (den tjocke) haft sin bas för sina skeppsflottor 1027. Från Barösund, som då skall ha kallats Bardviks hamn finns en gammal sägen om Olof den heliges fotspår därstädes. Det är en fördjupning i berget som ser ut som avtrycket av en stor sko. När den första yrkan uppfördes vid Gryt under medeltiden, utgjorde höjden där kyrkbyn nu ligger en helt vattenomfluten ö. Landhöjningen och uppgrundningen av viken gjorde att sundet torrlades på 1300- 1400-talet. Men så sent som på1800-talet drog man - varpade - båtarna genom en liten uppgrävd kanal, som gick rakt igenom hela den sanka dalen. Järnringar i berget, som funnits på platsen, är troligen varpringar, som man använde när man med hjälp av rep drog fram de tungt lastade små båtarna i den grunda kanalen. Alldeles utmed vägen genom kyrkbyn ligger e gammal ryggåsstuga, Minnet, från 1700-talet. SV om kyrkbyn ligger Åbäcksnäs herrgård med bl a huvudbyggnad från 1770-talet och en gammal timrad kvarn i direkt anslutning.

Fyrudden

Fiskehamn och utpost ut mot öppna havet och en kommunikations- och servicepunkt för övärldens skärgårdsbor. Fisket har i årtionden varit viktigaste näringsgren men minskar allt mer i betydelse i takt med att skärgården exploateras för turism.

Hammarstens vårdkase

På det höga och branta berget Hammarsten vid Valdemarsviken står fortfarande en vårdkase rest, som en erinran om de svenska kusternas äldsta kända beredskapssystem och hemvärn. Med tämligen jämna mellanrum längs kusterna och dalgångarna har det funnits, vårdkasar i en lång alarmkedja att använda i ofredstid och överhängande fara. Kasarna ingår i en utomordenligt gammal organisation, som säkert har sina rötter i tiden före vikingatiden. I sydvästra branten av Hammarsten finns en typisk klippängsvegetation med bl a blodnäva, tulkört, kungsmynta och Adam och Eva mm.

Valdemarsvik 

Området kring den inre delen av den forntida segelleden, nuvarande Valdemarsviken är ett för trakten mycket fornlämningsrikt område. Många imponerande och dekorativa bronsåldersrösen ligger på de höga bergen runt samhället. Valdemarsvik, nämns första gången i skriftliga källor år 1610, var under 1600- och 1700-talet en viktig lastageplats för utskeppning av sågat virke, tjära och produkter från bruken vid Gusum och Borkhult. Valdemarsvik, som var delad av landskapsgränsen Småland-Östergötland, fick år 1648 av Kungl. Maj:ts fastställd status som marknadsplats under Västervik och Söderköping, men blev inte formellt köping förrän 1914 då också en första justering av länsgränsen kom till stånd. Under 1800-talets första hälft fanns flera smärre garverier här, men det var först i och med att C. J. Lundberg på 1870-talet köpte ett av garverierna, som en industriell expansion kom till stånd och som en tid kom att bli Sveriges största läderfabrik. Läderepoken avslutades 1960, men fortfarande finns den stora fabriksbyggnaden mitt i samhället kvar och speglar sin stilrena fasad i Valdemarsvikens vatten.

 
Sidan uppdaterad den 20 april 2012 Skicka kommentar

Valdemarsviks Kommun 615 80 VALDEMARSVIKTel: 0123-191 00Fax: 0123-191 04

Besöksadress: Storgatan 37. Skicka E-post till kommunen: