Effekter på miljö och hälsa
PCB, polyklorerade bifenyler, är ett av de farligaste miljögifter vi känner till. Det är ett konstgjort ämne och är en grupp av 209 föreningar med liknande kemisk struktur. Det gemensamma för föreningarna är den kemiska grundstrukturen med två sammanlänkade bensenringar där en eller flera väteatomer bytts ut till kloratomer. Förenklat kan sägas att ju fler kloratomer desto mer "tröga" och stabila är ämnena. Giftigheten för djur och människor ökar med antalet kloratomer. Kemiskt påminner PCB om dioxiner, vilka också tillhör gruppen av de farligaste miljögifterna.
Effekterna av PCB i miljön uppmärksammades på 1960-talet. När PCB kommer ut i miljön stannar det kvar under lång tid och innebär risker för både djur och människor. PCB är fettlösligt och extremt svårnedbrytbart. Det innebär att PCB anrikas d.v.s. koncentrationerna ökar uppåt i näringskedjorna.
PCB tillförs djur och människor genom födan, via lungorna samt från luften. Foster kan få PCB från modern genom navelsträngsblodet och även genom modersmjölken.
PCB bedöms kunna påverka människors hälsa genom försvagat immunförsvar, störda hormon- och enzymbalanser i kroppen, ökad cancerfrekvens och påverka det centrala nervsystemet.
Trots att halterna av PCB i miljön och i människor har sjunkit till omkring en fjärdedel av de halter som mättes kring 1970, är halterna fortfarande för höga. PCB avges långsamt från t.ex. fogmassor till luft och mark och sprids sedan vidare i miljön. Vid rivning finns därför saneringskrav, då intilliggande byggnadsdelar lätt förorenas och PCB sprids.
PCB kommer ut i miljön genom felaktig hantering vid rivning eller vid utbyte av produkter med PCB, t.ex. genom läckage från en byggtipp eller otillåten förbränning m.m. Det är viktigt att söka och avlägsna källor till PCB-spridning i våra byggnader, så att halterna i den omgivande miljön kan fortsätta att sjunka.
